Företagets själ 

När små belsut blir stora

Det rinner ut mjölk över frukostbordet. Det som just var städat från smulor, leksaker och flingor. Precis när vi ska gå. Precis när vi börjar bli rejält sena. Jag står klädd i en varm vinterjacka och halsduken hänger ner över bordet.
Jag ser i ögonvrån hur vår treåring börjar ta av sig den rosa overallen borta i hallen, den som nyss tog så lång tid att få på. Snabbt drar jag fram en droppande Wettextrasa för att torka rent bordet. Just i rörelsen, när jag är redo att ta ett makalöst språng med två barn under armen och ut i den kalla vintermorgonen, utbrister femåringen hjärtskärande: - Stopp! Det är en mjölkkanin på bordet, ser du inte det, pappa, det är en mjölkkanin, säger han med eftertryck och skjuter bort trasan.
Varje dag fattar en vuxen människa upp till tiotusen beslut. Det är mer än 3,5 miljoner beslut varje år. Många ägnar mer tid åt att välja elleverantör än att välja partner. Sociala medier gör sig påminda i våra liv. Det presenteras nya underlag i ett jämnt flöde, nya Excel-rapporter, nya diagram. Förmågan att fatta välgrundade beslut blir allt viktigare i en tid som präglas av stora förändringar och mängder av information. Tiden är en bristvara i denna värld och när beslutsproblemen blir oss övermäktiga så går vi på magkänsla snarare än att vara rationella.
Att driva företag är som ett hav av beslut. Ofta roliga, utmanande nästan kittlande. Investeringar, satsningar, trycka på gasen-beslut. Men också förändringar där saker går fel, svåra beslut, beslut där man känner sig ensam och osäker. Ibland får jag frågan av mina barn. -Vad har du gjort på ditt jobb idag? - Ja, vad har jag gjort egentligen, jag har fattat beslut, säger jag eftertänksamt. - Åh, vad tråkigt får jag till svar, - vi lekte sjörövare.
Vi har nog en hel del att lära av dem, sjörövarna alltså. De bästa besluten kommer ju ute i löparspåret, när hjärnans kreativitet får spelrum och tankarna kan släppas fria. Eller ute på havet en vacker vårdag. Eller kanske i mataffären en sen kväll när gångarna gapar tomma.
Tänk på livets stora beslut, eller för den delen de små. De man kommer att minnas. Som just den morgonen. Vi blev sena till dagis efter att ha pysslat om mjölkkaninen ett slag. Dagens planering rann ner med kaninöronen i vasken. Men det var just där och då beslutet kom. För första gången. Jag som alltid haft så bråttom. -Vet ni vad barn, sade jag på väg in till dagis. Jag stannar på er frukost.
Jag har nog aldrig sett så glada barn. De fick visa hur det var i deras värld, deras rutiner, de var stolta inför alla andra ungar må du tro. Det var med lätta steg jag lämnade den morgonen. Och morgontrafiken, köerna och stressen var som bortblåsta. Jag hade fattat rätt beslut. I vinden på vägen in till kontoret kände jag mig som en sjörövare.

Mattias Malmer,VD


Stäng inga dörrar - Tankar om generationsväxling

Världen är ett stort äventyr. Jag har fått följa med till kontoret idag. Jag är fyra år, och står framför dörren på övervåningen. Det är en svart trädörr, med ett silverfärgat handtag högt däruppe. Jag tittar på pappa. Sedan på dörren. Den är så hög att man knappt ser slutet på den, som en knarrande slottsport i en vacker saga. Pappa letar efter något. Jag hör honom säga att dörren inte får stängas. Han grejar och stökar i ett annat rum nu.
- Den går inte att låsa upp från den här sidan om man stänger den, ropar han när han river runt bland några kartonger. ”Låsa upp”, jag undrar vad det betyder. Dörren går igen med en duns. Det är mitt första minne av Järnmalmer. Vårt familjeföretag.

Första generationen bygger upp. Andra förvaltar. Tredje. Ja, då brukar det gå åt pipsvängen. Det krävs en hel del för att lyckas med en generationsväxling. Men med envishet och vilja kan man uppnå mycket. Inspiration och glädje i arbetet kan skapa underverk. Jag har fått förmånen att arbeta sida vid sida med min far under många år. Han har varit en bra stöttepelare och mentor. Ett bollplank när man behöver och en person som vågat ge frihet och ansvar när så krävs. Det tror jag är en bra början för att lyckas föra företaget vidare in i framtiden.

Per Malmer, min far och styrelseordförande i bolaget, lämnade sitt arbete som verkställande direktör och gick i pension under 2010. Jag, som representerar tredje generationen, har fått förtroendet att axla rollen som ny VD på Järnmalmer.

Pappa har slutat stöka nu. Han kommer in i rummet. Han tittar på dörren och sen på mig. Han tar sig för pannan. ”Vad betyder låsa upp”, frågar jag nyfiket och börjar nog sakta förstå. Vi är innelåsta. Som tur är finns det gott om vita handdukar i omklädningsrummet på andravåningen. Pappa knyter ihop dem till en lian. Jag tittar på. Sedan halar han sig ut genom fönstret, som Robin Hood. Han klarar det. Såklart. Han är ju världens starkaste.

Man ska inte stänga några dörrar. Tack pappa!

Mattias Malmer, VD


Främmande kulturer - Vår vardag

I samband med ett av mina besök i Pakistan fick jag möjlighet att besöka Asiens största "skrotmarknad", som ligger i Lahore. Den heter Misri Shah Steel and Scrap Market och ligger ganska centralt i 10 miljoners staden. Det var en oförglömlig upplevelse för mig. Här finner man flera tusen försäljningsställen samlade på en koncentrerad yta av ca två kilometer i omkrets. För en västerlänning tycks ett fullständigt inferno råda här. Vägnätet i området består av gränder där två personbilar inte kan mötas utan större besvär. Här möts den lille verkstadsägaren som har hämtat material med åsna och vagn med andra som bara har handkärror att hämta eller lämna sina varor med. Trafiken tycks fungera tills en stor lastbil ska in i området, vilket sker frekvent. Ett mindre trafikkaos uppstår men efter tjugo minuters totalstopp verkar allt fungera igen. Jag får lite förhöjd hjärtklappning när bilen jag åker med möter en mindre lastbil med en 10 tons plåtrulle på flaket och med en diameter på två meter. Lastsäkrad? Ett rep i botten!

Merparten av affärerna säljer begagnade delar som sorterats ut hos större importörer av stålskrot. Hit kommer också mycket material som smugglats in från Afganistan. I många av affärerna sorterar och bearbetar man det inköpta skrotet. Här kan man tala om återanvändning i sin rätta bemärkelse! Lite patetiskt känns det dock när jag ser människor arbeta med hammare för att få mindre plåtbitar släta och därmed försäljningsdugliga. Genom åren har det inträffat många dödsolyckor här, då man felaktigt desarmerat militärskrot från det krigshärjade Afganistan.
Vissa stålverk har del av sin försäljning här. Man fraktar exempelvis hit 12 meters armeringsjärn och säljer i minut eller större partier. Allt omlastas för hand! Här finns inget behov av truckar eller kranar. Vid ett av de större försäljningsställena blir jag väl mottagen och de uniformerade vakterna utanför kontoret rättar till maskingevären och gör stram honnör.

Efter en intensiv dag känns det skönt att komma till hotellet i staden. Vakterna med maskingevär utanför entrén nickar igenkännande till mig och den här gången behöver jag inte gå genom metalldetektorn.

Per Malmer, styrelseordförande


Trading - Den gamla skolan

Varför handlar länder? I en marknadsekonomi handlar länder med varandra när efterfrågan och utbud skiljer sig från land till land. Internationell handel i allmänhet och handel med skrotråvaror i synnerhet är en del av hjärtat i den globala ekonomin och svarar för en stor del av utveckling och välstånd av den moderna industrialiserade världen.
Jag har varit exportchef i 14 år för järnskrot inom en stor rysk koncern. Jag har arbetat med många kunder i Europa, USA och Sydostasien. En av dem var speciell och det var Järnmalmer.

Jag minns hur vi träffade Per Malmer år 2003, han kom på besök till oss för att inspektera skrotmaterial i Sankt Petersburg i Ryssland. Det var ovanligt, att en vd för ett återvinningsföretag kommer själv för att besiktiga material. Vanligtvis skickas ett ombud eller någon medarbetare. Under våra samtal meddelade vår produktionschef att det tyvärr inte går att lasta 20-fots sjöcontainrar med järnskrot. Per nöjde sig inte med det svaret.

- Vänligen ge mig en nyckel till en av era lasthanteringsmaskiner, sa han och tittade på oss och vi på honom. - Häng på en magnet så ska jag lasta 28 ton på mindre en timma. Vi tittade förvånat på varandra, skojar han med oss? Men det gjorde han inte. Mannen i kostym på andra sidan bordet menade allvar. Han var villig att klättra upp i en av våra maskiner, greppa spakarna och lasta en sjöcontainer på egen hand. Vi blev övertygade utan att han klättrade upp i maskinen. Det blev vår första affär, en leverans på 500 ton. Lastat i 20-fots sjöcontainrar. Det var i det ögonblicket samarbetet med Järnmalmer tog sin början.

Många år har passerat, och många tiotusentals ton har levererats framgångsrikt genom Järnmalmer till Indien, Pakistan och länder i Sydostasien. Jag minns alla möten med Per och Mattias under årens lopp. Vi har träfffats i St Petersburg, i Stockholm, i Göteborg, i London och naturligtvis i mysiga Filipstad där Per är bosatt sen många år. Vi har gått igenom högkonjunkturer tillsammans, lågkonjunkturer, tuffa tider med snabba förändringar. Samarbetet startade med skrivna kontrakt, pärmar fulla med papper och namnteckningar, men allt efter att åren gick förvandlades också samarbetet till ett förtroendesamarbete, ett handslag på telefonen räckte. Vi blev inte bara starka affärspartners utan också personliga vänner, vänner som jobbade åt samma håll med ett unikt ömsesidigt engagemang och förtroende.

I en era där informationsteknik har möjliggjort extremt snabbt informationsflöde, har tyvärr inte internationella traders tid att verkligen förstå sina handelspartners. Det är sällan de talar i telefon och ännu mer sällan som de träffas. Vissa banker försöker att skapa elektroniska plattformar, ansiktslösa och opersonliga lösningar för effektiv handel. Den internationella handeln med skrot behöver personlig interraktion, anser jag. Den här branschen där stora mängder fysiskt material ska flyttas från punkt A till punkt B är komplext på många sätt och det räcker inte med några klick på datorn. En bra skrothandlare måste ställa frågor och kunna lyssna på svaren, det krävs helt enkelt personlig interaktion.

Järnmalmer och dess ägare har skaffat sig internationell erfarenhet av skrothandel under många årtionden, de har gått den hårda vägen, skaffat erfarenheter längs vägen och lärt sig mycket genom att visa respekt i affärer, lyssna till kundens långsiktiga behov och förstå marknaden. De har gått den gamla skolan, så att säga. I juni 2014 fick jag erbjudandet av Per och Mattias att följa med på Järnmalmers resa genom att bli en del av teamet. Jag tvekade aldrig att acceptera erbjudandet, för mig har det här teamet i hög grad stått för värdeskapande och kvalitet och konkurrerat med de allra största aktörerna på en stenhård internationell marknad.

Anton Kaznakov, VD, Järnmalmer International


Gift dig inte! - Viktiga val som företagare

Vägljudet hörs dovt när vi far fram över höstlöven. En av de mest framgångsrika och respekterade skrotuppköparna i Europa sitter i baksätet på min bil. Jag tittar på honom i backspegeln. Det är en medelålders man i korrekta pressväcksbyxor och brun tweedkavaj. Han betonar vikten av struktur och effektivitet. Och att inte lita på någon. Mattias, säger han med eftertanke. Förr handlade mitt jobb om att göra affärer. Nerven i varje affärsuppgörelse, handslagen, möten med människor. Vi har vuxit så mycket under åren, vi har blivit en stor företagsgrupp.

Idag är kontroll det enda jag ägnar min vakna tid åt. Kontroll av filialchefer. Kontroll av siffror, bokföring. Han tystnar och tittar ut genom rutan som håller den kyliga hösten på avstånd.

Jag tänker på budskapet från den sista föreläsningen på universitetet. Precis när skoltiden var slut. Föreläsaren där framme vid podiet sa: - Jag skulle vilja ge er ett råd på vägen. Ni har fått så mycket information här, ni har korvstoppats med så mycket fakta och kunskap. Men vad ni än gör i livet, hur spännande ert arbetsliv än kommer att gestalta sig, hur krävande det än är, så glöm aldrig det jag säger nu. Lokalen blev knäpptyst.

- Gift er aldrig med jobbet, sa han med eftertryck. - Jobbet är viktigt och det kommer att ta en stor del av er tid, men det kommer aldrig att ersätta vikten av din familj, dina vänner, dina drömmar. Det blev den sista noteringen i anteckningsblocket från studietiden. Jag strök under orden två gånger.

Jag tittar ut över höstlandskapet som breder ut sig över den disiga motorvägen till flygplatsen. Jag tittar på mannen i baksätet. Ibland föreställer jag mig hur det skulle vara att inte äga något, säger han. Att stå här längs vägen och lifta, att ta dagen som den kommer. Han skiner upp och låter upprymd för en kort sekund, innan han avbryts av att telefonen ringer.

Jag går hem tidigt den dagen. Halvspringer från garaget, upp för trapporna. Han sitter där på mattan, min lille son. Han välter omkull när han ser mig, för musklerna är för svaga fortfarande. Han landar mjukt på en kudde och fäktar med hela kroppen. Jag sätter honom i barnstolen i köket. Ögonen är stora som tefat. Han sprattlar med benen, vill inte sitta still. Vi skrattar båda två. Han skrattar för att det ligger en stor klick äpplemos på gröten. Och jag, för att jag strök under de allra sista orden i anteckningsblocket.

Mattias Malmer, VD


Nattarbete

Det är lördagnatt och en suddig figur skyndar plötsligt förbi i mörkret. Bevakningskamerorna snappar upp rörelsen och vaknar tyst till liv. Jag stänger av radion och sätter mig långsamt upp i karmstolen och spolar tillbaka några sekvenser av bildupptagningen. Bilden är suddig och jag försöker få mer skärpa. Klockan på skärmen visar 02.33. Det är något som inte stämmer. Någon minut senare försvinner skuggan ut i den kalla vinternatten och på kamerans bildupptagning syns åter bara nattsvart flimmer, några ljus från motorvägen passerar förbi, det är allt.

Roland Larsson, en fantastisk medarbetare har gått i pension efter nästan ett helt yrkesliv på Järnmalmer. Trettioett förtjänstfulla år om man ska vara nogräknad! Han har inte bara varit en oerhört omtyckt arbetskamrat, utan också en väldigt uppskattad kontakt både hos leverantörer och kunder som pålitlig och serviceinriktad chaufför i Göteborg. Som ny på företaget frågade jag en kund en gång lite retoriskt om allt fungerade bra i den dagliga verksamheten. Hur skulle det kunna fungera annat än bra med en sån fantastisk chaufför, svarade han uppriktigt förvånad. Nä, det är ju klart mumlade jag lite vilset.

Jag gick och grunnade länge på den där lördagnatten. Larmet aktiverades aldrig och på dörren fanns inga brytmärken. Jag berättade för Roland en tidig morgon om det märkliga som hade inträffat. ”Jamen, det var ju jag” utbrast Roland och skrattade. Jag tittade frågande på honom. ”Nej, du förstår jag vaknade mitt i natten och var osäker på om jag stängt av vattenkranen i köket.” Han satte ner kaffekoppen på bordet och gestikulerade. ”Så jag tänkte det är ju lika bra att åka ner till jobbet och se efter med detsamma.” Han fortsatte att skratta, skakade på huvudet och sjönk tillbaka in i sitt korsord igen som om inget uppseendeväckande hade hänt. Tack Roland för alla dessa år och en beundransvärd arbetsprestation! 

Mattias Malmer, VD


En hjärtesak

Hon gick med trötta steg genom hallen och ut på det kalla golvet i köket för att brygga kaffe den morgonen. Drömmen som hade varit så verklig nyss hade försvunnit. Hon plockade fram det sista kaffefiltret i förpackningen. Idag skulle det inte finnas tid att handla, jobbet och vardagen väntade. Hon drog handen genom det långa mörka håret och tog förstrött upp telefonen som låg på köksbordet. Hon stelnade till och tappade den tomma koppen i golvet.

Att driva företag är en hjärtefråga. Man engagerar en stor del av sitt liv och sin kraft. Ofta följer jobbet med hem i tankar och i samtal. Man brinner för det. Så tror jag att det är för många, särskilt i familjeföretag. Ofta är verksamheten koncentrerad till ett fåtal personer som blir kritiska för företagets fortlevnad.

Att vara företagare är en livsstil och det gäller att parera för trycket och stressen som givetvis finns där i perioder. Det gäller också att hitta små andningshål och pauser. Det tror jag att vi företagare är dåliga på. Man kör på.

”-Allvarligt men stabilt”, det hade varit samma besked varje dag under en längre period. Pappa hade legat medvetslös i en månad. Det vilade en sorts lugn där i rummet på Sahlgrenska sjukhuset. ”-Stryk honom längs armen så här”, sjuksköterskan visade.

Ja, man kör på. Det gjorde min pappa också. Det gjorde ont i bröstet en tid men det skulle nog ge med sig. Sådant där brukade alltid gå över. Han jobbade på i vårt familjeföretag, det fanns så mycket annat som var viktigare just då. Men så kom den där natten. Pappa fick en infarkt.

När jag kom springandes i sjukhuskorridoren stängdes dörrarna framför mig med en mjuk duns. Där inne stod en skog av grönklädda människor runt ett operationsbord som lystes upp av ett vitt sken. Det var bråttom men vi fick en minut. ”-Det här ska nog gå bra”, minns jag att han sade lugnande. Det hängde slangar med dropp runt sjukhussängen och han såg blek ut. Sen försvann han in i rummet och jag stod ensam kvar i korridoren.

Jag ringde min syster om och om igen. När hon vaknade nästa morgon skulle hon ha nästan trettio missade samtal från ett och samma nummer. Kaffekoppen som föll ur hennes hand gick i bitar och hon satte sig ner på golvet med handen över pannan.

”-Vi har hittat något, meddelade doktorn efter veckor av ovisshet. ”-MetalBulletin”, det lät som han tuggade på ett äpple samtidigt som han läste från en tidning i bakgrunden.

”-Vi hittade den gömd bakom huvudkudden under morgonronden”, berättade han när han var tillbaka i luren. ”-Vad betyder det” frågade jag med försiktig förhoppning i rösten. ”Det betyder att din pappa ligger här och läser någon sorts metalltidning för att uppdatera sig om metallmarknaderna gissar jag”, sade han sakligt men kunde inte dölja sin sprudlande glada och stolta röst. ”Det här är de bästa samtalen jag får göra som läkare” fortsatte han. Livet hade segrat.

Idag långt mer än tio år senare är det med stor glädje jag hör honom klippa häcken nere vid sjön, rensa rabatterna och bära ut nytt grus över gångarna i trädgården. Idag, långt ifrån de bråda dagarna, stressen och alla beslut i verksamheten. Livet är så mycket mer än ett arbetsliv och att vara företagare. Tack för att du åkte in den där natten. Det förändrade inte bara ditt liv. Att vara företagare är inte endast ett ansvar. Utan också en hjärtesak.

Mattias Malmer
VD


Inre drivkraft och sug efter stål, så bildades Järnmalmer

Farmor ägde en antikaffär. Andra världskriget var över och världen andades optimism. Den ombonade butiken låg ett stenkast från det kungliga slottet, på en av de smala men välbesökta affärsgatorna i Gamla stan i Stockholm. Många förbipasserande stannade upp på den ringlande kullerstensgatan och kikade in. Skyltfönstret var fyllt med porslin och dekorationer. Malmers Antik hade ett gott renommé och affärerna blomstrade.

En dag stod farfar bakom disken. Farmor hade begett sig ut i kylan i ett skyndsamt ärende. Farfar visste inte mycket om antikviteter, men han hade ett glatt humör och var en sällsynt duktig affärsman. In steg en äldre dam klädd i elegant päls. Damen blev utom sig av förtjusning när hon stegat runt och sett sig om i butiken. Hon vände sig mot farfar och frågade rakt upp och ner om butiken möjligtvis var till salu. Farfar ryckte till, men fann sig snabbt. Jamen visst är den väl det, utbröt han och log stort. När farmor kom tillbaka fanns ett färdigskrivet kontraktsförslag. Farmor blev först arg och sedan hemmafru. Vid den här tiden var återuppbyggnaden av Europa i full gång och suget efter stål var enormt. Farfar hade fått för sig att handel med skrot och lump var något man borde ägna sig åt. Saken var klar, farfar Torbjörn startade skrotrörelse som fick namnet Järnmalmer T. Malmer AB, ett varumärke som mer än ett halvt sekel senare står sig starkt.

Alla företag har sin egen upprinnelse och unika historia. Det här är vår. Kanske det var enklare förr. Det räckte ofta med en stark inre drivkraft och en övertygelse. Idag omsätter Järnmalmer drygt 130 miljoner kronor varje år inom återvinning, demonteringsarbeten och miljökonsulttjänster.

Mattias Malmer, VD


Magi. Vid bordet närmast fönstret.

- Jag jobbar med förtroende, säger jag efter en stunds tystnad och tittar insiktsfullt på henne. Jag minns det som igår, känslan och atmosfären. Det är en tidig sensommarkväll och hösten kommer snart att svepa regn och blåst över stan. Vi sitter mittemot varandra vid ett bord intill fönstret mot gatan. Stearinljusen på borden lyser inbjudande, men det drar kallt från dörren. Gästerna kommer och går.

Jag har just fått frågan om vad mitt jobb handlar om. – Jaså förtroende, upprepar hon och smakar på ordet. – Jag trodde att du jobbade med skrot, fortsätter hon med spelad förvåning när hon lutar sig tillbaka i stolen. Maten kommer in nästan obemärkt. – Det är två sidor av samma mynt, nästan samma sak, säger jag och tar en tugga. Hon nickar åt mig att fortsätta.

– Tänk dig att du går in och handlar i en stor matbutik. Du fyller kundvagnen till bredden, hängmörad oxfilé, franska ostar och av bara farten åker halva delikatesscharken med. När du kommer fram till kassörskan, så ler du ditt mest charmanta leende och säger: jag tar hem varorna och så ringer jag sen och berättar hur mycket det blev, hur mycket jag är skyldig.

Hon stannar upp och följer mig noga med blicken, hon är nyfiken på vart jag vill komma. – Det känns nog ganska otänkbart för de flesta, fortsätter jag. Men det är ju i stort sett vad vi gör hela tiden, dag ut och dag in. Vi hämtar skrot från företag med våra lastbilar, eller restprodukter som det numera heter, tar med det till våra anläggningar och väger det. Sen betalar vi ut pengar efter värdet, ofta betydande belopp. I sak är det enkelt. Det handlar om förtroende.

Jag sätter ner glaset på bordet och rättar till tallriken. - Det finns också en annan dimension av vad vi gör, viktigare än det går att föreställa sig, fortsätter jag engagerat. – Vi lever i en tid där ökad levnadsstandard och snabb befolkningsökning tynger vår planet. Återvinning minskar giftiga utsläpp och sparar enorma resurser i form av energi. Vi som återvinnare har ett ansvar att förvalta, inte bara mot våra kunder och leverantörer, utan även mot framtida generationer. .

Det är väl i stort sett det, säger jag trevande och skrattar. – Det är det jag jobbar med. Våra blickar möts. Just i den stunden vet jag inte att det är min blivande livskamrat och trolovade som sitter på andra sidan av bordet. Personen som jag från den dagen kommer att dela framgång, svårigheter, hopp och mycket glädje tillsammans med. Magi. Vid bordet närmast fönstret. 


Att göra ett nummer av ett nummer

”Jaså, vi har Järnmalmer på besök idag”, hälsade den gladlynte fabrikören i linvit lugg och skägg. Han synade mig och nickade igenkännande på något sätt, samtidigt som han drog av sig rocken som värmde denna kalla och tidiga vårmorgon. Han slog sig ner under den varma bordsbelysningen. Vi tystnade för ett ögonblick och avvaktade, någon trummade lite otåligt på bordet. ”Jo, jag kommer ihåg”, fortsatte han, lutade sig bakåt med armarna i kors och blickade upp i taket, kisade och började berätta. ”Järnmalmer och vi startade ungefär samtidigt. Det måste varit på den tiden då Jesus gick i kortbyxor.

Det var så länge sen nu, att till och med en gammal gubbe som jag börjar glömma”. Han grubblade för sig själv. ”Kan det ha varit tidigt 50-tal?” Han tittade på mig och jag nickade samtidigt som han fortsatte. ”Ni var väl inte födda någon av er då”, sa han och blinkade med ögat samtidigt som han tog en bit kanellängd som låg i mitten av det runda träbordet. De andra skrattade och påminde något om förestående pensioner. ”Jaså jaja, så var det visst”, sa han och skrockade varmt, men så blev han eftertänksam och vi som satt runt bordet lyssnade uppmärksamt på anekdoter och historier som växte och fick liv. 

”Vissa saker, detaljer, glömmer man inte av någon anledning”. Han samlade ihop smulor på bordet med ena handen. ”Är det inte lite märkligt, men jag kommer ihåg telefonnumret till Järnmalmer på den tiden fast det nästan gått sextio år nu. Ett, två, tre, fyra, fem, men inte en sexa på slutet utan en sjua. 1, 2, 3, 4, 5, 7. Så var det. Det skulle vara enkelt och bra. Det sa alltid din farmor. Ni är lika förresten”, han nickade mot mig och tog en tugga av den färska kanellängden. 

Med kraften i rötterna växer det moderna Järnmalmer fram. Vi är och förblir det lilla företaget som ska vara enkelt och bra. Men samtidigt är vi företaget som är tillräckligt stort för att vara en långsiktig och pålitlig samarbetspartner. 

Verksamhetsåret 2008/2009 har varit ett stålbad för många företag, inte minst inom återvinningsbranschen. Järnmalmer har tack vare fantastisk personal och samarbetspartners ändock ökat omsättningen med ca 10% till SEK 113 miljoner trots kraftigt fallande råvarupriser och turbulens i världsekonomin. Resultat efter finansnetto uppgick till ca SEK + 8,4 miljoner.

”Varför var det inte en sexa på slutet?”, frågade jag till slut. Han tittade på klockan och reste på sig och svarade som om det hade varit den naturligaste saken i världen. ”Det var ju att folk inte skulle börja tjuvringa för att numret var för enkelt”. Han skrattade hjärtligt. ”Det är därför jag kommer ihåg det så väl. Det kallas konsten att göra ett nummer av ett nummer. Nej, nu måste jag vidare”. Han tog i hand, ett kraftigt men vänligt handslag, blinkade med ögat och försvann i korridoren. Vi satt tysta en stund och smakade på orden. Konsten att göra ett nummer av ett nummer.

Mattias Malmer, VD