I skogsdungen i hemmakvarteret startade jag och Calle ett företag. Vi var sex år och vi satte in det vi hade på fickan. Tjugo kronor när vi räknat allt. Vi insåg att vi behövde göra en initial investering för att rulla igång. Jag och Calle hade samsyn i det mesta. På Vivo som matbutiken hette nere på torget gick vi med raska steg mot hyllan intill kassan. Vi tittade på varandra och nickade. Visserligen skulle hela aktiekapitalet användas men vi förstod också vikten av att investera och satsa långsiktigt. Vi tog varsamt ned Daimpåsen från hyllan. Tjugo kronor precis. Lyckan var gjord och vi fortsatte styrelsemötet i skogsdungen. Vi insåg att driva ett företag var ingen barnlek när vi i rask takt knaprade i oss chokladbit efter chokladbit. Vid nästa möte skulle vi besluta vad företaget skulle göra och eftersom startkapitalet var förbrukat enades vi om att stämma träff med banken över ett lunchmöte. Bankpersonalen stekte falukorv och ropade att maten var klar inne från det gula tegelhuset där Calle bodde längre ner på gatan.
På gymnasiet gjorde jag ett projekt i ekonomin. Vi skulle ta fram en budget för att starta upp ett hotell. Jag tog uppgiften på allvar och begärde in offerter. Sängleverantörer, kreatörer, blomleverantörer offererade. Alla argumenterade om just deras produkters förträfflighet, tygers kvalitet, sängarnas outtröttliga elastiska fjärdar. Jag prutade och förhandlade och till sist fick jag ihop en slagkraftig budget till en hel hotellrörelse. ”-Ägaren till Hotell skäret?” hörde jag mamma säga bestört i telefonen inifrån köket. ”-Nej, det finns inget sådant företag här”, sade hon och tittade på mig med frågande min. ”Men du kanske kan prata med min son som gör ett projekt om hotell i gymnasiet.” Hon sträckte över luren till mig.
Viljan att bygga upp något, utveckla och förvalta har nog alltid funnits där. I år passerade vårt familjeföretag Järnmalmer för första gången en halv miljard kronor i omsättning. Från att ha varit ett embryo på 50-talet med efterkrigsperioden som grogrund, har bolaget tagit sig fram och vuxit in i en kapitalintensiv storindustri, återvinningsbranschen. Affärer i vårt bolag sluts idag i högt tempo runt om i landet, men också i Vietnam, Ryssland, Pakistan, Indien och Korea för att nämna några länder där vi opererar. Flöden av vårt skrotmaterial sker i lastbilar på landsväg. I sjöcontainrar. I fraktfartyg på främmande farvatten. Ständigt i rörelse och på väg till stålverk och gjuterier, alla årets dagar, dygnet runt.
Ett företag blir till en levande organism. Medarbetare, underentreprenörer, samarbetspartners. All samlad kraft blir en kultur och ett varumärke. Människor som tjänar ett syfte i olika länder, på olika kontinenter och i olika tidzoner. Att driva företag är som sagt ingen barnlek. Corona, politiska strukturer, instabilitet, krig och oroligheter är en värld som vi får anpassa oss till och förhålla oss till. Osäkerhet, risker men också möjligheter, självförverkligande och att leda och stötta människor genom svåra situationer blir vardag. Från tiden i skogsdungen har det passerat många år. Hungern efter choklad har svalnat, men att göra skillnad och förverkliga idéer genom att driva bolag. Den hungern är fortfarande stark.
Mattias Malmer
VD
