Dörren gick igen med ett dovt ljud. Maria A. Ohlsson hade ett vänligt men distinkt leende och mörkt lockigt hår som tog slut vid axlarna. På den röda skylten över bröstet stod det ”överläkare, Neuroavdelning 8A”. -Slå dig ner, sade hon välkomnande och pekade på britsen med hela handen, hon följde mig med sin nyfikna blick.
Maria lyste in i mina ögon med en liten ficklampa samtidigt som hon lyfte upp ögonlocken med blåa plasthandskar, tittade noggrant, tog sig tid. Hon slog varsamt med ett kallt stålverktyg under knäskålen och benet flög upp i en snabb reflexrörelse, ett i taget. Hon lyssnade på hjärtat, på lungorna. Det var fortfarande sommar utanför fönstret. Vi pratade om allt möjligt, om biofilmer. Hon hade just sett Blow på bio med Johnny Depp och jag berättade att min filmgenre var westernfilmer för tillfället, gärna med Clint Eastwood i en av rollerna. Tiden försvann tills hon flyttade stolen närmare mig.
– Du, vet du vad, hon tittade ned i min journal. – Jag ska gå rakt på sak, hennes leende förbyttes mot allvar. – Du lider av utmattningssyndrom. – Vad betyder det frågade jag med illa dold oro. – Det innebär att du håller på att gå in i väggen. Fast du bara är nitton år lade hon till med vasst eftertryck. Det är väldigt ovanligt. Hon pausade och kliade sig på kinden. – Lyssna nu på mig noga, sade hon. – Du ska ta den här medicinen, hon tittade mig rakt in i ögonen, och sträckte fram ett läkarrecept som hon hade vikt ihop. -Redan idag? frågade jag med dämpad röst. – Redan idag, så fort som möjligt, sade hon och nickade. Den medicinen kommer att göra att du blir bra sade hon övertygande. – Tro mig, hon log vänligt när jag gick ut ur rummet.
Sommaren 2023 såldes Järnmalmer till REMONDIS. Det blev slutet på en era som varat i 73 år med samma ägarfamilj. Ett familjeföretag i tre generationer med entreprenörer som vigt sina liv åt återvinning av skrotråvara. En häftig resa med rötter från andra världskrigets slut fram till idag. En vidsträckt epok av oerhört mycket händelser och minnen där den första generationen aldrig fick möjlighet att träffa den sista men där min övertygelse är att vi hade samma visioner, drivkrafter och drömmar om framtiden.
Det har varit oerhört mycket jobb genom åren, det svindlar lite när man tänker på det. Som att ett liv föddes och vi har fått äran och möjligheten att se till att den här familjemedlemmen fått utvecklas, växa och må bra. För så blir det att driva familjeföretag. Sen kommer man till en punkt som i verkliga livet då man måste ta nästa steg. Tonåringen behöver söka sig själv, stå på egna ben och precis så kändes det för mig som tog beslutet att sälja verksamheten. Det var faktiskt inget känslomässigt svårt beslut. Var sak har sin tid. Och man vill den där familjemedlemmen det bästa och det innebär fortsatt utveckling, tillväxt och ny energi.
Varje historia har sitt slut. Och när något tar slut föds något annat. I det här fallet såg vi styrkan i att få världens tredje största återvinningsföretag som ägare men samtidigt en ägare med ett lokalt affärsmannaskap som vi alltid haft. Kombinationen av en väldigt stark internationell aktör ihop med vårt lokala bondförnuft tror jag kommer att ta REMONDIS Järnmalmer långt in i framtiden. Vi får förutsättningar till effektiva helhetslösningar där vi täcker in alla avfallsslag, når nationella kunder och framför allt får en storlek och kraft att kunna möta marknadens och framtidens behov av en komplett avfallspartner som tänker både stort och smått, lokalt och globalt. Vi kommer att verka precis som tidigare genom att skapa värde för våra kunder, att finnas där, nära er, utvecklas tillsammans och förstå och anpassa oss efter behoven som förändras. Med samma varumärke, samma team kommer jag fortsatt leda verksamheten. Vi har bara blivit starkare och större, men tro mig, vi har kvar samma bondförnuft.
När de röda dubbeldörrarna till Mölndals sjukhus öppnade sig för mer än tjugofem år sedan med ett surrande ljud mötte jag sommaren igen. Så frisk känsla, solen stod redan högt och den kändes varm fast det bara var förmiddag. Jag hade kört på hårt i skolan, sista året på gymnasiet, elitidrottat och hela sommarlovet hade jag jobbat intensivt på Järnmalmer, kört truck, lastbil, sorterat metaller. Jag insåg att jag inte varit ledig en enda dag, så det kändes konstigt att stå stilla i solen och bara andas. Jag vecklade ut lappen och blev stående. I rutan där ordet ”recept” var förtryckt stod det skrivet med blå kulspetspenna: Gå till havet, bada. Ät en glass!/Maria. Bredvid var en glad gubbe och en sol med långa strålar. Jag köpte den största vaniljstruten de hade i kiosken på vägen ner till stranden. Insikten att det fanns andra värden än arbete slog emot mig när jag kände vindpusten från havet.
Mattias Malmer
