Hon gick med trötta steg genom hallen och ut på det kalla golvet i köket för att brygga kaffe den morgonen. Drömmen som hade varit så verklig nyss hade försvunnit. Hon plockade fram det sista kaffefiltret i förpackningen. Idag skulle det inte finnas tid att handla, jobbet och vardagen väntade. Hon drog handen genom det långa mörka håret och tog förstrött upp telefonen som låg på köksbordet. Hon stelnade till och tappade den tomma koppen i golvet.
Att driva företag är en hjärtefråga. Man engagerar en stor del av sitt liv och sin kraft. Ofta följer jobbet med hem i tankar och i samtal. Man brinner för det. Så tror jag att det är för många, särskilt i familjeföretag. Ofta är verksamheten koncentrerad till ett fåtal personer som blir kritiska för företagets fortlevnad.
Att vara företagare är en livsstil och det gäller att parera för trycket och stressen som givetvis finns där i perioder. Det gäller också att hitta små andningshål och pauser. Det tror jag att vi företagare är dåliga på. Man kör på.
”-Allvarligt men stabilt”, det hade varit samma besked varje dag under en längre period. Pappa hade legat medvetslös i en månad. Det vilade en sorts lugn där i rummet på Sahlgrenska sjukhuset. ”-Stryk honom längs armen så här”, sjuksköterskan visade.
Ja, man kör på. Det gjorde min pappa också. Det gjorde ont i bröstet en tid men det skulle nog ge med sig. Sådant där brukade alltid gå över. Han jobbade på i vårt familjeföretag, det fanns så mycket annat som var viktigare just då. Men så kom den där natten. Pappa fick en infarkt.
När jag kom springandes i sjukhuskorridoren stängdes dörrarna framför mig med en mjuk duns. Där inne stod en skog av grönklädda människor runt ett operationsbord som lystes upp av ett vitt sken. Det var bråttom men vi fick en minut. ”-Det här ska nog gå bra”, minns jag att han sade lugnande. Det hängde slangar med dropp runt sjukhussängen och han såg blek ut. Sen försvann han in i rummet och jag stod ensam kvar i korridoren.
Jag ringde min syster om och om igen. När hon vaknade nästa morgon skulle hon ha nästan trettio missade samtal från ett och samma nummer. Kaffekoppen som föll ur hennes hand gick i bitar och hon satte sig ner på golvet med handen över pannan.
”-Vi har hittat något, meddelade doktorn efter veckor av ovisshet. ”-MetalBulletin”, det lät som han tuggade på ett äpple samtidigt som han läste från en tidning i bakgrunden.
”-Vi hittade den gömd bakom huvudkudden under morgonronden”, berättade han när han var tillbaka i luren. ”-Vad betyder det” frågade jag med försiktig förhoppning i rösten. ”Det betyder att din pappa ligger här och läser någon sorts metalltidning för att uppdatera sig om metallmarknaderna gissar jag”, sade han sakligt men kunde inte dölja sin sprudlande glada och stolta röst. ”Det här är de bästa samtalen jag får göra som läkare” fortsatte han. Livet hade segrat.
Idag långt mer än tio år senare är det med stor glädje jag hör honom klippa häcken nere vid sjön, rensa rabatterna och bära ut nytt grus över gångarna i trädgården. Idag, långt ifrån de bråda dagarna, stressen och alla beslut i verksamheten. Livet är så mycket mer än ett arbetsliv och att vara företagare. Tack för att du åkte in den där natten. Det förändrade inte bara ditt liv. Att vara företagare är inte endast ett ansvar. Utan också en hjärtesak.
Mattias Malmer, VD
