I samband med ett av mina besök i Pakistan fick jag möjlighet att besöka Asiens största “skrotmarknad”, som ligger i Lahore. Den heter Misri Shah Steel and Scrap Market och ligger ganska centralt i 10 miljoners staden. Det var en oförglömlig upplevelse för mig. Här finner man flera tusen försäljningsställen samlade på en koncentrerad yta av ca två kilometer i omkrets. För en västerlänning tycks ett fullständigt inferno råda här. Vägnätet i området består av gränder där två personbilar inte kan mötas utan större besvär. Här möts den lille verkstadsägaren som har hämtat material med åsna och vagn med andra som bara har handkärror att hämta eller lämna sina varor med. Trafiken tycks fungera tills en stor lastbil ska in i området, vilket sker frekvent. Ett mindre trafikkaos uppstår men efter tjugo minuters totalstopp verkar allt fungera igen. Jag får lite förhöjd hjärtklappning när bilen jag åker med möter en mindre lastbil med en 10 tons plåtrulle på flaket och med en diameter på två meter. Lastsäkrad? Ett rep i botten!
Merparten av affärerna säljer begagnade delar som sorterats ut hos större importörer av stålskrot. Hit kommer också mycket material som smugglats in från Afganistan. I många av affärerna sorterar och bearbetar man det inköpta skrotet. Här kan man tala om återanvändning i sin rätta bemärkelse! Lite patetiskt känns det dock när jag ser människor arbeta med hammare för att få mindre plåtbitar släta och därmed försäljningsdugliga. Genom åren har det inträffat många dödsolyckor här, då man felaktigt desarmerat militärskrot från det krigshärjade Afganistan.
Vissa stålverk har del av sin försäljning här. Man fraktar exempelvis hit 12 meters armeringsjärn och säljer i minut eller större partier. Allt omlastas för hand! Här finns inget behov av truckar eller kranar. Vid ett av de större försäljningsställena blir jag väl mottagen och de uniformerade vakterna utanför kontoret rättar till maskingevären och gör stram honnör.
Efter en intensiv dag känns det skönt att komma till hotellet i staden. Vakterna med maskingevär utanför entrén nickar igenkännande till mig och den här gången behöver jag inte gå genom metalldetektorn.
Per Malmer, styrelseordförande
