Vägljudet hörs dovt när vi far fram över höstlöven. En av de mest framgångsrika och respekterade skrotuppköparna i Europa sitter i baksätet på min bil. Jag tittar på honom i backspegeln. Det är en medelålders man i korrekta pressväcksbyxor och brun tweedkavaj. Han betonar vikten av struktur och effektivitet. Och att inte lita på någon. Mattias, säger han med eftertanke. Förr handlade mitt jobb om att göra affärer. Nerven i varje affärsuppgörelse, handslagen, möten med människor. Vi har vuxit så mycket under åren, vi har blivit en stor företagsgrupp.
Idag är kontroll det enda jag ägnar min vakna tid åt. Kontroll av filialchefer. Kontroll av siffror, bokföring. Han tystnar och tittar ut genom rutan som håller den kyliga hösten på avstånd.
Jag tänker på budskapet från den sista föreläsningen på universitetet. Precis när skoltiden var slut. Föreläsaren där framme vid podiet sa: – Jag skulle vilja ge er ett råd på vägen. Ni har fått så mycket information här, ni har korvstoppats med så mycket fakta och kunskap. Men vad ni än gör i livet, hur spännande ert arbetsliv än kommer att gestalta sig, hur krävande det än är, så glöm aldrig det jag säger nu. Lokalen blev knäpptyst.
– Gift er aldrig med jobbet, sa han med eftertryck. – Jobbet är viktigt och det kommer att ta en stor del av er tid, men det kommer aldrig att ersätta vikten av din familj, dina vänner, dina drömmar. Det blev den sista noteringen i anteckningsblocket från studietiden. Jag strök under orden två gånger.
Jag tittar ut över höstlandskapet som breder ut sig över den disiga motorvägen till flygplatsen. Jag tittar på mannen i baksätet. Ibland föreställer jag mig hur det skulle vara att inte äga något, säger han. Att stå här längs vägen och lifta, att ta dagen som den kommer. Han skiner upp och låter upprymd för en kort sekund, innan han avbryts av att telefonen ringer.
Jag går hem tidigt den dagen. Halvspringer från garaget, upp för trapporna. Han sitter där på mattan, min lille son. Han välter omkull när han ser mig, för musklerna är för svaga fortfarande. Han landar mjukt på en kudde och fäktar med hela kroppen. Jag sätter honom i barnstolen i köket. Ögonen är stora som tefat. Han sprattlar med benen, vill inte sitta still. Vi skrattar båda två. Han skrattar för att det ligger en stor klick äpplemos på gröten. Och jag, för att jag strök under de allra sista orden i anteckningsblocket.
Mattias Malmer, VD
